Kärleken Av: Christian Hofmann von Hofmannswaldau.
Kärleken v
Vad är kärlek? Den är en fruktan av hopp, ett gruvligt oförnuft förmäges, en efterlängtad hamn, som när vi nå den, stänges, ett lindrigt sjukdomsfall, som får ett svårt förlopp, en hunger som ej vet om den vill kallas mättnad, ett lättsamt obehag, en obehaglig lättnad, en törst som raglar, och en drucken nykterhet, ett grovt bedrägeri, som likväl tillit väcker, ett vackert fröjdspel, vars ändalykt förskräcker, en skön Charybdis och en lastbar dygdighet, en bitter honungssaft, som vill sig anbefalla med en vällukt, men vars smak är gift och pest och galla, en ljuvlig plundring och ett efterlängtat brott, en obeständig lek och en beständig villa, ett slut på visan, som av narrar kallas gott, ett ljus, som ej kan ses, en natt då solen lyser, en skamfläck, för vars smink och prål man billigt ryser, en sjuka, som är sund, en storm, som är oss kär, en lycka, som ej synd, ett välstånd, som bedrövar, en rotlös grund, en kraft, som all vår styrka rövar, ett liv, som kännes dött, en död, som livfull är, ett fel, som ej förgäts, änskönt man oss förlåter, ett lusthus, där vår själ sitt frihetsstånd begråter.
Av: Christian Hofmann von Hofmannswaldau.
Vad är kärlek? Den är en fruktan av hopp, ett gruvligt oförnuft förmäges, en efterlängtad hamn, som när vi nå den, stänges, ett lindrigt sjukdomsfall, som får ett svårt förlopp, en hunger som ej vet om den vill kallas mättnad, ett lättsamt obehag, en obehaglig lättnad, en törst som raglar, och en drucken nykterhet, ett grovt bedrägeri, som likväl tillit väcker, ett vackert fröjdspel, vars ändalykt förskräcker, en skön Charybdis och en lastbar dygdighet, en bitter honungssaft, som vill sig anbefalla med en vällukt, men vars smak är gift och pest och galla, en ljuvlig plundring och ett efterlängtat brott, en obeständig lek och en beständig villa, ett slut på visan, som av narrar kallas gott, ett ljus, som ej kan ses, en natt då solen lyser, en skamfläck, för vars smink och prål man billigt ryser, en sjuka, som är sund, en storm, som är oss kär, en lycka, som ej synd, ett välstånd, som bedrövar, en rotlös grund, en kraft, som all vår styrka rövar, ett liv, som kännes dött, en död, som livfull är, ett fel, som ej förgäts, änskönt man oss förlåter, ett lusthus, där vår själ sitt frihetsstånd begråter.
Av: Christian Hofmann von Hofmannswaldau.
Kommentarer
Trackback